Selma lagerlöf vilken stol satt hon på

Stol nr 2 – Selma Lagerlöf

Lotten von Kraemer kunde inte äga siktat högre för för att ge sin lilla akademi prestige än genom för att välja Selma Lagerlöf liksom innehavare från den inledande platsen på grund av en kvinna. Efter debuten med Gösta Berlings saga hade hennes författarskap uppvisat en nästan obrutet stigande kurva: En herrgårdssägen , Jerusalem , Herr Arnes penningar samt Körkarlen Utmärkelserna likaså: hedersdoktorat i Uppsala , nobelpriset i litteratur , samt efter Wirséns bortgång fanns ett inval i Svenska Akademien endast en tidsfråga, som fick sitt väntade svar dock skulle denna finna tidsperiod för för att bli enstaka verkligt arbetande ledamot?

Knappast liksom hon skulle ha önskat. Tillsammans tillsammans med Anna Maria Roos fördjupade hon Samfundets kris genom att begära sitt utträde, i hennes fall tillsammans stöd från ett läkarintyg om för att hon borde reducera sin arbetsbörda. Efter Ellen Keys bortgång tillfrågades hon ifall att anlända tillbaka (då till sittmöbel nr 4) och svarade märkligt nog ja. denna lämnade motvilligt in sina prisförslag, vilka inte ständigt fann gensvar, men denna blev enstaka sällsynt gäst på Villagatan, som deltog i färre än vart fjärde församling efter sin återkomst.

Den 20 november födde Elisabeth Lovisa Wallroth ett litet flickebarn på gården Mårbacka i Östra Ämtervik i Värmland. Fadern var löjtnant och godsägare och hette Erik Gustaf Lagerlöf. Flickebarnet, som fick namnet Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf, föddes i ett mycket litterärt hem där muntliga berättelser från farmodern Elisabet Maria Wennervik var en del uppväxten. Denna skulle senare få stor betydelse för hennes författarskap. Selma Lagerlöfs intresse för litteratur väcktes mycket tidigt. Hennes första läsupplevelse var indianboken Oceola av Mayne Reids och det var där hennes lust att skriva egna berättelser startade. Hon var då endast sju år gammal.

Sjuk som barn

Selma föddes med en höftskada, dock inte artros. vilket gjorde att ledkulan saknade fäste. Vid tre och ett halvt års ålder blev hon förlamad i bägge benen. Förlamningen gav dock med sig ganska snabbt, men gjorde att hon inte hade lika lätt för att leka som andra barn. Vid tio års ålder läste hon bibeln från pärm till pärm med förhoppningen att Gud skulle få hennes då sjuke far att tillfriskna. Han kom att leva i ytterligare sjutton år. Under tonåren och tills hon flyttade hemifrån diktade hon på vers utan någon större

•