Upplysning litteratur
•
Under Upplysningstiden, som sträckte sig från talets slut till talets början, skedde en extraordinär intellektuell och kulturell omvälvning i Europa. Denna period präglades av ett djupt intresse för förnuft, vetenskap och frihet, vilket hade en omvälvande effekt på litteraturen och andra konstformer. Genom att utforska vad som var typiskt för litteraturen under Upplysningen, kan vi bättre förstå hur författarna under denna tid använde sina verk som medel för att utmana gamla idéer och inspirera nya tankar och perspektiv.
Upplysningstidens intellektuella och kulturella kontext
För att förstå vad som var typiskt för litteraturen under Upplysningen måste vi först fördjupa oss i den intellektuella och kulturella kontext som präglade epoken. Upplysningstiden var en period som kännetecknades av en stark tro på mänsklighetens förmåga att förstå världen genom förnuftet och den vetenskapliga metoden. Samtidigt ifrågasatte man traditionella auktoriteter och dogmer, inklusive kyrkans dominans över kunskap och samhälle.
Under denna tid växte det fram en grupp tänkare, filosofer och författare som kallades upplysningens filosofer. Dessa individer strävade efter att främja kunskap, bildn
•
tal
talet är ett tid då många vetenskapliga framsteg görs och därur har Upplysningen eller Upplysningstiden blivit term som fått namnge denna epok. Vetenskapsmän som Isaac Newton samt Galileo Galilei tillsammans tillsammans filosofer liksom John efternamn och Voltaire bidrog mot att nya idéer spreds inom bland annat naturvetenskap och politik. Berömd sammanställning av kunskapsmassan är den Encyclopédie vilket Denis Diderot och jean d'Alembert ansvarade över.
Klassicismens litterära ideal fanns fortfarande närvarande under talet, men andra inslag gjorde sig gällande och dramat övergick alltmer att tecknas på prosa i stället för vers. Två från de stora namnen inom dramat fanns Ludvig Holberg och Gotthold Ephraim Lessing, från land respektive Tyskland.
Även romanen undergick förändring. Den svek mot viss sektion den klassiska traditionen samt fick enstaka mer folklig prägel genom införandet från persongallerier ifrån vardagslivet, vilket avspeglade borglighetens framväxt samt på aristokratins bekostnad. detta primära sättet att ta till sig litterära verk skiftade ifrån teaterföreställningen mot romanläsandet, vilket födde ett debatt ifall vilka effekter läsningen fick på individen.1
Den moderna romanen
Fö
•
Upplysning och lidande – Voltaire och Rousseau
I två stora franska talsförfattare möts upplysning och romantik. Voltaire var den stora upplysaren medan Rousseau blev en centralgestalt inom den strömning som kallats förromantik.
Voltaire
Voltaire (–) som är sin tids kanske främsta samhällsdebattör skrev litterära, filosofiska och historiska verk. Idag framstår antagligen romanen Candide som det mest levande i hans litterära produktion. Romanens härskande motiv är Candides möte med den stora världen. Candide ”som föga kände till denna världen” tvingas i mötet med det innan okända tvivla på sina sanningar.
Candide är en satir med parodisk karaktär som gavs ut Voltaires grepp var att ställa orimliga samhälleliga ordningar mot människans sunda förnuft. Men det är mer än så som kritiseras: vetenskapens överdrifter och människornas usla moral missaktas. Och den huvudsakliga sandsäcken som Voltaire riktar sina satiriska svingar mot är den kända filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz och dennes optimistiska ståndpunkt att vi lever i den bästa av världar. Vad som präglar Voltaires mer pessimistiska syn är särskilt härledd till en en händelse som inträffade några å